Vårvindar friska?

Vi hann just precis börja sänka garden från den märkliga covidtiden (nej, jag har inte haft det, men ja, vi har haft det i huset), så blåser nya vindar in över oss. Inte bara vårvindar tyvärr.

Krig. Jag stod med familjen och blickade ut mot horisonten en solig lördag just när Putins invasion briserade i Ukraina. Det kändes som att vi kunde se till världens ände där vi stod på ”Storklöverhuvet” som vi tagit oss till med skotrar för att dottern skulle få träna och hitta ledsystemet med sitt nytagna skoterkörkort. Med varm choklad och korv i ryggsäcken slog det mig där, med den vidunderliga utsikten vid mina fötter: ”Jag har närmare till Putins landsgräns än till min egen mamma och pappa i Småland”. Ganska precis lika långt till ryska gränsen som till Ö-vik faktiskt. En knapp dagstur om man vill. Drygt 40 mil dit, 130 till mamma och pappa.

Rysliga Putte. Så kallade vi honom i Haradsrevyn för något år sen, just innan coviden svepte in. Jag spelade Kim Jung Un och på scenen sjöng jag Highway to hell tillsammans med Putin, Trump – och Hitler… Idag fastnar skrattet definitivt i halsen och återigen kan jag förundras hur rätt vi ibland siar utan att ha en aning om det.

Min mamma reflekterade någon dag senare över att ”om elen slås ut tappar ju vi kontakten”. Med kopparledningarna klippta på landsbygden både här och där är mobilnätet en förutsättning för att nå varann i varsin landsände. Jag konstaterade – då får ni komma hit!

Tanken på att det skulle behövas av det skälet känns lika overklig som så mycket annat som skett under coronatiden. Men någonstans har vi tvingats lära oss att det mest otroliga faktiskt kan hända. Att vissa vänner i ens närhet hamnar i respirator och dör, medan andra vänner undrar hur jag kan tro på covid och vaccin…

Oavsett, livet går vidare, våren kommer och går, och vindarna med den. Jag hoppas att det ropas eld upphör redan innan våra majbrasor tänds. Och att de ukrainska flyktingar som snabbt kom även till vår bygd får frid och fred och kan återförenas med sina kära, precis som jag med mina, utan strömlöshet som skäl.

Sköna maj välkommen med hopp om ljusare tider säger jag.

Äntligen kan vi ses!

I min roll som näringslivsutvecklare i Edeforsbygden har jag ordnat vår första afterwork och snart företagsfrukost med fysiskt besök. Framförallt ser jag fram emot att göra lite fler företagsbesök.

I övrigt händer det mycket inom besöksnäringen här i bygden vilket spiller av på mig i mina andra uppdrag. Vi ser en ljusning och resandet börjar öka igen. Hoppas hoppas hoppas att smittvågorna planar ut och vi kan börja återgå lite till livet före coronan om än påtagligt medvetna om att detta inte är över och att det kanske kommer att påverka oss länge i framtiden. När börjar vi handhälsa igen? Kramas utanför familjen och närmaste vännerna? Åker vi nånsin på allinclusive och delar restaurangfat med 300 andra igen?

Det har varit en fruktansvärd men intressant tid där vi verkligen har fått tid att stanna upp och refklektera. Jag som är en engagerad person har t ex aldrig sen jag började skolan vid 7 års ålder haft så lång tid med obokade kvällar och helger som det senaste året. Häromveckan när jag parerade mellan tider och barnens träningar och hämtningar igen slog det mig att ”var det här året sista gången i livet innan jag hamnar på ålderdomshemmet, som jag är hemma så mycket på min fritid”? Lite sorgligt nästan, samtidigt som jag givetvis njuter av att kunna vara i sociala sammanhang igen och fylla på med energi utifrån. Kanske får vi lära av detta och planera in obokad tid, njuta av lugnet och lägga band på oss när inte alla andra i hela världen är nedstängda samtidigt.

Jag är framförallt oerhört tacksam att både jag och mina närmaste har klarat oss från smitta och följder. Tyvärr är det inte så i alla familjer runt oss och vi har även på nära håll drabbats av sorgen och alla val som man ställs inför runt våra äldre anhöriga. Vi förlorade farfar, inte i corona, men coronan stal vårt sista halvår av kramar och naturligt umgänge inomhus med honom. Regelbundna middagsbesök i timmar med skratt och spontana kramar av barnen ersattes av korta fikastunder på distans utomhus hans sista tid. Begravning helt utan gäster kändes också väldigt märkligt. Men det gav oss också möjlighet att tänka utanför ramarna och ha en fin minnesstund bara familjen, på farfars vis, i skogen, vid elden, med korv, varm choklad och glada toner av Elvis och Tore Skogman. Det hade vi förmodligen aldrig haft mod eller ens idé till under normala tider.

Jag träffade inte mina föräldrar som bor 130 mil bort på nästan 2 år, förrän nu i somras. Å så underbart att få krama om dom igen! Fast just vi är vana att vara långt från varann och umgås på distans stora delar av året var det väldigt frustrerande att bara veta att vi inte kunde ses. Att tvingas fundera om det är värt risken att resa, om det är lämpligt för samhällets skull att resa bara för att ses för skojs skull….

Det här 1,5 året har verkligen vänt allt upp och ner. Och vi har lärt oss att allt faktiskt kan förändras över en natt.

Men jag är glad att jag har hållit mig med jobb trots att flera av mina stora uppdragsgivare har haft det väldigt tufft. Jag är också tacksam att vi bor som vi gör, med stor tomt, skog och älv inpå knuten och fjällen nära. Att gå i karantän här är vad andra kallar för semester. Med det lyfter jag alla mina olika hattar och tar sikte på en ny tid i världshistorien, tiden efter corona…

Leva som du lär…

I min roll som kommunikatör är en av mina uppgifter att hålla kanaler i sociala medier och webb aktiva för mina kunder. Tyvärr är jag inte alltid lika flitig med att skriva åt mig själv, inser jag när jag ser hur ytterst glest mina blogginlägg har haglat det senaste året. Jag tror att det inte är särskilt ovanligt bland oss företagare och entreprenörer att produktion och att leverera till kunderna är nummer ett, och att jobba åt sig själv hamnar lägre ner på prioriteringslistan tyvärr.

Efter ett intressant webbinarium, som våra möten ofta är i dessa coronatider, har jag nu spaltat upp ett antal insatser jag ska göra, både för egen del och ta med mig in i mina olika samarbetsprojekt och uppdrag. Många gånger är kommunikation så självklar att den glöms eller väljs bort. Även privat.

Ett exempel jag brukar dra, till min sambos förtret ibland, är företaget FAMILJEN. I föreningar, styrelser, samarbeten i största allmänhet, är planering, ansvarsfördelning, struktur, delaktighet, uppföljning och utvärdering en självklar del av arbetet. VEM VAD HUR NÄR och VARFÖR. Men projektet familjen, det ska bara funka. Det krävs en projektledare eller verkställande direktör, men när man väl börjar styra upp arbetet blir det så mycket bättre. Steg 1 – återuppta veckomöten med familjen där vi summerar vad som varit bra och vad som kan förbättras. Första gången detta gjordes blev det kaos i klass med stormningen av kapitolium och mötet lämnades i vredesmod av somliga. Men med tiden lärde vi oss alla att det var ganska trevligt och skönt att dela ansvar och ha koll på planering. Mötessamordnaren mamma lät barnen välja en signaturmelodi så som de hade i filmerna om Sune. Så när tonerna från ”Afro Circus” från Madagaskar, senare Gangdam style, fyllde hemmet, samlades familjen med ett ”åååh neeej” fast ändå leende på läpparna. Och så planerade vi upp veckans middagar, vem som gör vad, vad vi har på gång och förbättringsåtgärder, oftast utan pajkastning.

Projektledaren har dessvärre checkat ut precis som bloggskrivaren här. Så nu tar vi taktpinnen både här och där och styr upp livet en smula. Trevlig vår på er alla!

Coronatider

Den märkliga situation som översköljer hela vår värld just nu, har gjort att jag nu högst otippat har en mapp i datorn med namnet ”Corona”. Inte virussmittad får vi hoppas. Men med info och bilder till texter som har ramlat på mig att formulera och bistå med i denna fråga till olika uppdragsgivare. Korrekt information från tillförlitlig och ansvarig källa, sunt förnuft och omtanke känns som grunden till hur detta ska fortsätta.

Jag hoppas att min kompetens och erfarenhet av kommunikation och information kan bidra till en av många pusselbitar i samhället just nu och kanske en tid framöver.

Med det säger jag hej hej från hemmakontoret idag. Har uppdaterat tekniken på digitala mötesformer, fyllt på med måtta i trivselförråd (såjord, mashmallows, choklad och Sothern Comfort stod på min lista när andra hamstrade toapapper). Och att se över husapoteket för familjens såväl unga astmatiker som 70-plussare kändes vettigt.

I övrigt är min paroll att gilla läget, må gott under rådande omständigheter – och tvätta händerna! Givetvis med all respekt för sjuka och deras anhöriga och för företag som redan har drabbats hårdare än hårdast. Det är inget vi ska skämta bort, raljera över eller nonchalera. Men inte heller ryckas med i hysteri och panik. Var rädda om varandra där ute, och inne!

Nytt decennium

2020… Det känns nästan overkligt att det har gått snart 25 år sen jag startade Nordskribenten. Då 23 år och nybliven norrbottning. Nu något äldre, något klokare, kan jag fortfarande njuta av och längta till jobbet. Visst finns det tråkiga dagar, levebrödsjobb som kanske inte är de mest glamorösa. Men tänk att ändå varje vecka år efter år få känna sig behövd. Fylla en uppgift. Leverera och se effekten av mitt jobb. Jag känner stor tacksamhet och ödmjukhet över att kunna göra det.

Under det gångna året har jag också fått vara med och sola i glansen tillsammans med mina uppdragsgivare. Treehotel som kammar hem pris efter pris och nyligen var en av de nominerade kandidaterna till Årets Företag i Sverige har jag samarbetat med sedan flera år tillbaka inom information och kommunikation. Sambons företag Hide & see där jag är högst delaktig blev 2019 Årets Turistföretag i Bodens kommun, strax efter att ha varit nominerad till Stora Turismpriset i Sverige. Vilket år!

Mina informationsuppdrag åt dessa båda företag upptar nu en löpande del av min tid året och dygnet runt. Men jag har fortfarande hjärtat och fingrarna i traditionella journalist-, redaktör- och informatörjobb, och brinner för det skrivna ordet. Och den digitala tiden till trots, jag tror på det mänskliga mötet.

Det gläder mig också att med så många år i branschen fortfarande ha kvar några av mina allra första uppdragsgivare som återkommande kunder. Deras uppdrag tar mig med till platser, människor och uppgifter jag aldrig annars hade fått möta. Åter igen, tacksamhet!

Med det möter jag detta nya år och decennium med ny energi, nya idéer och förhoppningsvis också lite mer klokskap i bagaget. Gott Nytt År! Nästa år blir det 25-årsjubileum!

Flicka lilla du inger förtroende – missbruka det aldrig!

Orden kommer från en dam som flimrade förbi någon minut av mitt liv, då jag som ung fredsaktivist samlade pengar till regnskogarna på Stockholms gator. Fredsengagemanget var kanske inte av det mest ädla slaget. Jag och min kompis kom på att om vi gick med i skolans fredsförening fick vi giltig frånvaro. Nu lyckades vi dessutom få åka en vecka på Fredsstudievecka till Stockholm, med giltig frånvaro.

Och det var alltså där, på denna fredsstudievecka arrangerad av nationella SAM för Fred, som vi blev utskickade att samla in pengar till välgörande ändamål, i grupper som skulle tävla med varann om största intäkterna. Några sjöng och spelade på gatorna. Jag använde ordets makt, redan då :-). En lätt salongsberusad östermalmsdam tog sig tid att stanna och lyssna. Hon avslutade med att trycka ner en stor prasslig sedel i min sparbössa, klappade mig på axeln, fäste sin blick in min, och sa, lätt sluddrigt på utdragen stockholmska : ”Flicka lilla, duuu iiiiinger förtrooooende – missbruka det aaaaaldrig!”.

Jag tog med mig hennes budskap, och mycket annat vi lärde oss denna giltiga frånvarofredsvecka, som ickevåldskommunikation, och hur man gör sig så tung som möjligt vid en aktion av civil olydnad och ska bäras bort av polis. Det sistnämnda vågade jag inte berätta för min pappa som var polis förrän många år senare. Och har än inte behövt tillämpa det. Vissa från detta brokiga gäng ser jag idag som folkkära programledare på TV. Andra har nog blivit engagerade politiker runt om i vårt land.

Men av alla jag mötte där tänker jag nog mest på den här damens budskap. Och på andra människor som passerat snabbt i mitt liv. Som den där holländaren i flätor som jag råkade hamna med som bartender på en MC-fest. Ja, det uppdraget var nog ädlare än fredsveckan faktiskt, jag var bara där för att bära lite stolar och hjälpa en kompis som var med som arrangör, och plötsligt var jag uppsatt på ett arbetsschema i baren. Holländaren vid min sida började fråga mig om mina drömmar i livet, jag berättade lite vad jag skulle vilja göra. ”Men varför gör du inte det då?”. Va? ”Ja men gör det då, om du drömmer om det”…

Just den drömmen jag hade då har jag ännu inte uppfyllt, det kom ju så många andra emellan.

Men ibland är det de där små ögonblicken i livet som skapar tankeställare som man då och då återkommer till. Jag har turen att i mitt yrkesliv möta så många spännande och intressanta människor, kanske där man minst anar det. Och kanske har jag också som skribent, min svada och sociala läggning till trots, en förmåga att lyssna. Kanske möter man också vissa människor just när man behöver det. Kanske är det just därför jag står där jag är idag i livet. Vem hade anat att jag skulle hamna här, i Norrbottens inland, som frilansjournalist och turismentreprenör. Med så många kloka ord med mig på vägen.

Fortfarande bär jag med mig orden om att inge förtroende och inte missbruka det. Och att den enda som kan få mina drömmar att bli verklighet, det är faktiskt jag.

Det budskapet passar jag vidare och önskar ett gott 2019 till både er och mig, med många drömmar och förtroenden! Det ser lovande ut hittills!

Vi ser ljuset!

Så var den då här igen, den bedårande efterlängtade vårsolen. Som får oss nordbor att vakna upp ur vintermörkret, ge oss ut och leva upp. Här i norr är det som en explosion av ljus. Dagarna blir längre för varje vecka. Vi flyttar ut middagslagningen till grillplatser i våra trädgårdar, till skoterturen eller utflyktsmål i vår vackra landsände.

Att damm och spindelnät blir plågsamt synliga får man den bästa anledning att fly från när solen pockar utanför dörren. Städa kan vi göra någon regnig dag längre fram. De här dagarna som stundar nu är verkligen bara att suga tag i och njuta av.

För mig som inflyttad smålänning i Norrbotten är nog våren den största kontrasten mot södra Sverige, så obeskrivligt intensiv och härlig om man gillar uteliv. Och det gör jag och min familj. Så när jag inte jobbar är det ute ni hittar mig. Eller till fjälls när tillfälle och tid ges, i väglöst och ellöst land där vi hämtar vatten från sjön och sitter på utedass med utsikt över Akkamassivet. Vad mer kan man begära? Trevlig vår på er där ute!

Vintern rasar

I dubbel bemärkelse börjar vi nu vänta på att vintern ska rasa – ut från våra tak och sluta rasa från himlen. Denna vinter går nog till historien som en av de mest snörika på länge. Skottararmen får definitivt göra rätt för sig och frisk luft får vi på kuppen.

Och även om det är med en suck jag konstaterar att det snöat, igen, när jag drar upp persiennen vissa morgnar, så är det så otroligt vackert. Speciellt de där riktigt kalla soliga dagarna när det fluffiga snötäcket gnistrar som miljoner diamanter överallt. Då vill jag ibland bara stanna tiden och njuta.

Solen börjar dessutom redan värma, och vi laddar för fina utedagar med skoter, pimpel och grillning.

Så det finns hopp. Och visst är det ju fantastiskt att få ha detta föränderliga liv, väder och klimat. Det finns nog en mening med att naturen styr oss till allt från aktivt uteliv som ibland kräver fysisk aktivitet, och ibland tvingar oss att bara sitta och kura i stugvärmen, landa och ladda om. God vårvinter på er där ute, och inne :-).

Nytt år, nya bud

Ja det fick jag drastiskt erfara när jag bytte domän till min hemsida och inom loppet av något dygn såg min gamla adress dyka upp i etern – med onlineförsäljning av sportkläder! Vem hade trott att lilla Nordskribentens namn skulle vara så intressant… Jag tackar min lyckliga stjärna att det bara är kläder som säljs där, och att det endast var webben som var kopplad till den domänen. Men jag vill å det bestämdaste klargöra att försäljningen under nordskribenten.se inte har det minsta med mitt företagsnamn att göra.

Jag inser att det är en affär i att köpa upp använda domäner för att förtvivlade före detta ägare ska bjuda nästan vad som helst för att få tillbaka sitt namn och varumärke…Men jag hade väl inbillat mig att det var stora internationella bolag och namn som var intressanta att pressa på detta sätt, inte en liten enskild enpersonsfirma på Norrbottens landsbygd.

Jag har lärt min läxa att aldrig mer släppa en domän fri. Men tänker inte bli en bricka i det spelet och ge dom nöjet att göra affär på mig, och kör därför min gamla hemsida i nytt namn – nordskribenten.com. Kanske är det lite talande ändå.. Punkt se är historia. Punkt com känns som lite mer driv :-).

Så då kör vi då, punkt com 2018!