Vi gjorde det!

“Det är litt tuff å gå på tur med en sån gåmmal bubbla” sa en norrman med ett snett leende i norska Honningsvåg ett par mil från Nordkap. Kanske sa han det alla tänkte då vi, en finska och en småländska, kom puttrande i vår lilla turkosa bubbla anno 1972.

Men som dom tuffa brudar vi är så gjorde vi det! Vi körde 110 mil, enkel väg, från Korsträsk och Boden till Nordkap. Totalt 200 mil blev det tillsammans i bilen innan jag tog bussen till Rovaniemi där familjen mötte upp hos tomten, och min medresenärska Päivi fick upp sin familj till sitt sommarställe i Nordfinland.

Och det gick så bra! Bubblan satte sig lite i respekt med att hosta till lite då och då i slutet av första dagsetappen som gick till skidorten Levi. Med andan i halsen körde vi försiktigt vidare norrut dag 2, det kom en hostning då och då och det var inte riktigt tryck i “bettan”.

Men som en skänk från ovan fanns plötsligt den tyske, i trakten vida kände, bilmekanikern Hervik, i den lilla finska byn Kaamanen där vi skulle övernatta andra natten. Alltså, hur är oddsen?

Medan vi stod där och betraktade hur han sammanbitet genomförde sin handpåläggning på pärlan kom en annan kund, som till min glädje kunde norska. Man blev annars lätt lite off när alla språkade finska  med min medresenär. Medan denne norsktalande men finske fiskare från grannbyn väntade på att Herr Hervik skulle ta sig an hans problem fick jag en 7 veckors säljaktsresa presenterad för mig via hans digitalkamera. Isbjörn och späckhuggare fanns där också. Hervik avfärdade honom så småningom och fortsatte koncentrerat med en totalgenomgång av smått och gott i bubblan. En timme och lite  skoltyska senare, och med min förlösande kommetar “Volkswagen – das Auto”, sken han snart med hela ansiktet, förklarade att han älskar denna sortens bilar och var så glad att få hjälpa oss att han inte ens ville ha betalt! Där snackar vi service. Jag ville köpa honom en blomma, men Päivi tyckte att nä, frun kan misstycka, så det gjorde vi inte, han fick en slant, mot sin vilja. Och en stjärna i himlen, för bilen gick som ett spjut hela resan efter hans bildoktorerande.

Hela resan var en upplevelse som sent ska glömmas. Med lite fantasi och dramaturgisk ådra kan det bli en bok, som kan bli en film. En norrländsk Thelma & Louise. Det kan också bli ett återkommande evenemang för kvinnliga företagare, eller en karavan av retrobilar som puttrar ostressat upp mot Nordkap varje sommar veckan före midsommarafton. Med direktnummer till Hervik.

Eller bara ett väldigt roligt minne. Nu ska vi landa, återgå till verkligheten och fira vanlig hederlig svensk sommar först. Men Päivi är på hugget. Dagen efter hemkomst kom sms:et “Ska vi boka in den här veckan nästa år också? Vart???”

Med det önskar jag er trevlig sommar. Jag är åter i tjänst den 12 augusti.

/Anna

We did it!

Vaknar upp till en ny dag i Levi. Denna finska motsvarighet till Alperna. Ett mecka för skidturister vintertid, höstvandrare v 37 och för stunden cyklister i ett välgörenhetsjippo. Golf verkar också vara stort.
Själva satsade vi på en god middag efter lång dags färd från Korsträsk och Svartlå. En sträcka på dryga 40 mil med Päivis lilla bubbla. Eller puppla som hon och därmed också min 5-årige son kallar den.
Både chaufförskan och Pupplan skötte sig galant hela färden. Inne i den gemytliga lilla kupén med manuell aircondition hann vi avhandla allt från kvinnligt företagande till vikten av husmorssemester. Enda gången det blev total tystnad var när bubblan hostade till och gav lite extra spänning ett par mil innan dagens etappmål Levi.
Väl framme intog vi en god middag till tonerna av äkta finsk humppa som glada pensionärer dansade till. På tillbakavägen till hotellet smet vi in på en pub där karaoke var huvudattraktionen för alla, från lokala ungdomar till turister. På finska och i moll! Bäst sjöng dock dörrvakten som tog ton vid mikrofonen just när vi skulle gå.
Bordsgrannarna tipsade om en rockkonsert på ett annat ställe. Men naturlagarna satte in gränser för den fortsatta kvällen. Co-driver tillika kartläsare hade drabbats av gallsten. Samarin, ipren och täcket blev istället final på aftonen och tack vare det vaknade vi utvilade och pigga idag.
Nu går färden vidare mot Nordkap.

Mot nya mål

Ja då var det dax då. Under fem dagar ska jag bila till och från Nordkap, med en väninna och hennes lilla Volkswagen bubbla årsmodell 72. Det började som en kul idé, som var för galen för att säga nej. Men växte till något som kanske kan bli en återkommande happening för kvinnliga företagare. En roadtrip med tjejer på mc och i häftiga bilar, genom norra Sverige, Norge och Finland, med strandhugg hos andra kvinnliga företagare längs vägen, och ett kul och inspirerande event vid målet…

Varför kan man inte bara göra en enkel resa utan att det ska bubbla iväg till nåt så mycket större? Kanske är det det som kallas entreprenör… Eller så är man bara lite galen.

Samtidigt gnager samvetet. Jag ska vara borta fem dagar, och nätter. Så länge har jag aldrig lämnat mina barn sedan dottern föddes för över 8 år sedan. Dom och deras pappa kommer säkert att sakna mig. Och jag saknar dom redan innan jag åker. Men jag hoppas att det barnen får med sig när de blir äldre är att deras mamma gick sin egen väg och gjorde det hon tyckte var kul och brann för, med dom och utan dom.

Jag tror också att det är bra att ryckas ur sina gamla spår, se nytt och få nya intryck då och då.

Så. då är det väl bara att packa det sista då och dra iväg.

Hasta la vista baby!