Denna dagen ett liv

Som frilans har jag det stora nöjet att få kasta mig mellan vitt skilda ämnen. Just idag har begreppet ställtid inte existerat. Telefonen och eposten ha gått varm om allt från miljöteknikutveckling, massa- och gruvindustri till landsbygdspolitik och palliativ vård i livets slutskede. Däremellan ett besök tillsammans med skogsstyrelsen och en turistföretagare inom handikappanpassad naturturism på bygdens nya thaimatservering till tonerna av thailändsk musik.

Detta samtidigt som mina barn leker på skolgården mittemot företagshotellet där jag har mitt kontor. Mellan björkarna skymtar Lule älv som vi har haft en sån enorm glädje av i sommar då vi bara kunnat cruisa mellan strandhuggen några minuter hemifrån. När jag stängt kontoret för dagen byter jag stol till Haradsrevyn och går återigen över gatan till skolan, där 13 dansande barn och ungdomar från Haradsrevyns kulturskola ska träna inför Kulturnatta i Boden på torsdag.

Som sagt, denna dagen – ett liv. Långtråkigt har jag då inte! Trevlig höst på er där ute.

Årets Landsbygdsföretagare i Bodens kommun

Jodå, tro´t eller ej, men det är jag det.

En frilansande skribent från Småland som startade eget som 23-åring, nyinflyttad i en liten by i Norrbottens inland.

Det känns fantastiskt roligt att ett litet tjänsteföretag inom media blir sett och framlyft som ett gott exempel. Som skribent hamnar man lätt i ett ingenmansland mellan företagare och “dom där journalisterna”. Men ganska tidigt som nystartad ung frilansskribent kände jag mig på något vis mer hemma bland företagarna än i finkulturens salonger. Jag ville tänka marknadsföring, säljteknik, strategier och mål. Men det upplevdes lite fult. Att vara journalist är en livsstil, ett kall, en plikt. Usch och fy för att sätta ett pris på sig själv. Jag fick också höra “det kommer aldrig att gå”, “eget företag kan du inte leva på”.

Men nu, 17 år senare kan jag konstatera att det gick. Genom idogt arbete, flexibilitet, att göra mig ett namn och få nöjda uppdragsgivare har jag hållit mig kvar och överlevt i branschen. Någonting måste jag uppenbarligen ha gjort rätt.

Det är jag stolt över, och idag törs jag också säga att jag är det, även om det också kanske är lite fult. Jag har gjort det bra! Och det finns så många fler småföretagare, med betydligt slitsammare jobb, som har jobbat på i det tysta betydligt längre än jag, som behöver lyftas.

Denna tjusiga pokal delar jag därför med alla er, och hoppas att ni också ska få känna det stöd och den glädje som delades av så många från när och fjärran när jag prisades.

Min bordsgranne på näringslivsgalan där priset delades ut liknade pokalen vid Saurons torn i Sagan om de två tornen. Och, jaa, vad man än ser i Heta hyttans glaskonstverk “Segraren” så ger det power. Och den powern ska jag förvalta väl. Stort tack!

 

Lucköppning

Nu ska det bli på riktigt! I mitt huvud finns en mängd historier och idéer som jag länge har tänkt borde kunna bli mer än en tanke. Häromdagen fick jag i min hand Mikael Niemis bok Fallvatten. “Öppna den!” uppmanade personen som jag fick den av. Jag öppnar, och där står det:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Budskapet träffade mig rakt i hjärtat. Vad väntar jag på? Men lite läskigt är det ju och Jante sitter såklart där och knackar mig på axeln. Vem är jag att tro att jag ska kunna skriva som Niemi, Läckberg eller Marklund? Men nää, fel, tänk om, jag ska inte skriva som dom. Jag ska skriva som jag, som Anna. Jag är otroligt glad och tacksam att jag har uppdrag och trogna återkommande uppdragsgivare och att jag har hållit mig rullande med mitt skrivande ända sen jag startade eget som 23-åring 1996. Men tanken på att även skriva det jag vill, bara jag, mina ord och mina fantasier, känns otroligt lockande och inspirerande. Har man en skrivande ådra behöver man nog den ventilen, och nu ska jag öppna den, min dammlucka där det samlats massor som vill ut.

Tack Mikael Niemi och tack Mikael Suorra som såg till att jag fick denna puff.

Dessutom är Niemis bok Fallvatten riktigt läsvärd och skänker en och annan  tankeställare över vilka krafter vi har här i vår älvdal, vilka krafter vi själva besitter och vad man skulle göra, ångra eller rädda om dammen brister.

 

Höstfunderingar

Den internationella länkbeskrivningen “hostfunderingar” leder tankarna till något helt annat än de sprakande höstfärger och “åter-på-kontoret-tema” som jag hade i tankarna. Någon höst-hosta har vi tack och lov inte fått än. Frisk som en nötkärna är jag däremot tillbaka i jobbet efter en lång och brokig sommar.  Sol, vind, vatten, besök av familj och vänner och självaste tomten, djurpark, båtliv och strandliv har kantat vår sommar.

Men med den höga klara luften kom skol- och jobbstart. Och som vanligt känns det ganska skönt att återgå till ordningen, även om jag kan sakna de där dagarna då man kunde kliva upp och tänka “undrar vad vi ska hitta på idag”.

Sammanfattningsvis säger jag välkommen höst, vik hädan hosta och må höstsolen värma er alla!

Vaknar upp till en ny dag i Levi. Denna finska motsvarighet till Alperna. Ett mecka för skidturister vintertid, höstvandrare v 37 och för stunden cyklister i ett välgörenhetsjippo. Golf verkar också vara stort.
Själva satsade vi på en god middag efter lång dags färd från Korsträsk och Svartlå. En sträcka på dryga 40 mil med Päivis lilla bubbla. Eller puppla som hon och därmed också min 5-årige son kallar den.
Både chaufförskan och Pupplan skötte sig galant hela färden. Inne i den gemytliga lilla kupén med manuell aircondition hann vi avhandla allt från kvinnligt företagande till vikten av husmorssemester. Enda gången det blev total tystnad var när bubblan hostade till och gav lite extra spänning ett par mil innan dagens etappmål Levi.
Väl framme intog vi en god middag till tonerna av äkta finsk humppa som glada pensionärer dansade till. På tillbakavägen till hotellet smet vi in på en pub där karaoke var huvudattraktionen för alla, från lokala ungdomar till turister. På finska och i moll! Bäst sjöng dock dörrvakten som tog ton vid mikrofonen just när vi skulle gå.
Bordsgrannarna tipsade om en rockkonsert på ett annat ställe. Men naturlagarna satte in gränser för den fortsatta kvällen. Co-driver tillika kartläsare hade drabbats av gallsten. Samarin, ipren och täcket blev istället final på aftonen och tack vare det vaknade vi utvilade och pigga idag.
Nu går färden vidare mot Nordkap.

Detta inlägg som jag såg på facebook idag slog huvudet på spiken. Jag, som knappt har sprungit sen skoljoggen, och den som känner mig väl vet också hur entusiastisk jag var över den, har i ett svagt ögonblick anmält mig till BÅDE Blodomloppet och Vårruset. Fråga mig inte hur det gick till men jag har en väldigt entusiastisk granne som måste ha smittat av sig. Egentligen bjöd jag in till det själv då jag sa att “jag känner mig, jag skulle ALDRIG börja springa om det inte var för att jag skulle vara med i en tävling eller nåt”. Ja, bollen var i rullning och naturligtvis tog hon passningen. “Då hänger du med på Vårruset nästa år”. Nästa år. Ett helt år till. 5 km. Tja, det borde man väl klara. Och man kan ju promenera…

Men så vaknar tävlingsinstinkten. Jag ska minsann… Man kan ju inte komma lunkande med pensionärer och barnvagnar. Nä, nu ska jag springa hela loppet och gå i mål med hedern i behåll.

Ärtiga Blossom Tainton går ut med ett träningsprogram till Vårruset! Upptäckte jag när programmet redan hade pågått några veckor. Ögnade snabbt igenom det men insåg att jag måste ta lite snabbare kliv framåt. Och så började då min resa. Bra skor måste du ha, tyckte sambon. 899 spänn på kampanj, tjing tjing. Lite sportiga träningskläder, mera tjing tjing. Och kroppen som försattes i total chock över den plötsliga förändringen började protestera, den gamla stukningen gjorde sig påmind. Lite vristskydd på apoteket, ännu mer tjing tjing. Och så rätt appar i mobilen så man har koll på steg och distanser och tider och medelhastighet och gud vet allt. Nu är det bara flåset som saknas då…

Och som den lättuttråkade människa jag är har jag sökt trevliga små motionsvägar att roa mig med. Vilket inte var lätt i Norrbottens tjällossningstider, man vill ju inte skita ner dom nya rosa fina skorna för mycket. Men ingen av dom fina vägarna är i närheten av 5 km. Flera varv eller riksväg 97 fram och tillbaka är alternativet. Eller vägen mot Storklinten där folk såg björn redan innan snön var borta. “Björnen gör dig ingenting” lugnar sambon. Jojo, lätt för honom att säga som är van att ha med sig bössa och björnhund när han möter nalle. Fast ett möte med björn skulle förvisso kunna få sportstrackerappen att slå volter kanske.

Björnhunden ja, vår laika Barro, han har lärt sig att vifta på svansen och vänta vid dörren när mamma plockar fram sina chockrosa springafortskor. Och när vi springer så riktigt skrattar han, jo, det är sant, har sällan sett hans mungipor så högt.

Och det ÄR roligt. Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta, men jag börjar gilla att springa. Kanske är det bara ett tillfälligt infall som övergår till förfall efter att de ovan nämnda loppen är avklarade.

Hur som helst, nu är det tempo de där himla 5 kilometrarna som gäller. Jag har satt ett mål för vilken tid jag helst ska klara det på. Och var nog väldigt övermodig i min tro på mig själv har jag insett. Men kommer jag i mål och har sprungit hela vägen är jag nöjd! Sen hoppas jag att den utlovade picknickkorgen efteråt ger utdelning och att jag får en trevlig dag med de båda gängen som är med. Pass upp för Nedresvartlågänget och Edeforsg.(läs punkt)ruset.

 

 

 

Vårrus

Snön smälter med raketfart. Sparken som jag och hunden rusade fram med på hårda skoterspår för några dagar sedan står plötsligt på torrt grus på gårdsplanen. Fåglarna kvittrar, man ser fjärilar och getingar. Men det största vårtecknet av alla är kanske de små timrade förgårdarna till husvagnar som nu transporteras hem från vintercampingarna i trakten. Eller att gator och torg har sopats inne i stan och favoritcaféet har börjat planera för uteservering.

Hur många år ska man behöva bo här i Norrbotten för att hänga med i svängarna så här års? Jag blir lika fascinerad varje år som vi går från totalt vinter till knallvår.

Och jaa, kanske blir man lite vårrusig och vill passa på att åka de där sista åken i Storklinten innan de stänger för säsongen. Eller plantera vårblommor som förmodligen kommer frysa sönder innan det är vår på allvar. Och sist men inte minst, man tar på sig springafortskorna och får för sig att börja motionera…

För knappt ett år sen lovade jag grannfrun i ett svagt ögonblick att jag skulle ställa upp i vårruset. Snart är vi där och min stackars kropp och knopp inser att jag nog måste lägga på mer än ett kol för att komma något så när i form. Kanske får jag delge mina framgångar alternativt vedermödor här på bloggen… Om inte annat så tas alla träningstips varmt emot närmaste tiden.

Ljusare tider

Det nya året inleddes med en nyårsvecka i förkylningens anda och därpå följde feberinfluensa för hela familjen. Med andra ord kan det bara bli bättre. Och det blir det. En av tjusningarna med Norrbotten är denna underbara tid då ljuset så påtagligt återvänder. Vecka för vecka, nästan dag för dag, ser man hur dagarna blir längre och solen stiger allt högre på himlen. Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om alla som inte får uppleva det, eller som har samma årstid året runt. För mig känns det som om den gamla nomadmänniskan längst därinne ruskas till liv när naturen och ljuset så uppenbart pockar på. Man kryper ur sitt vinteride och längtar efter förändring. Som tur är stannar det numera oftast vid att man kan nöja sig med att möblera om lite, byta gardiner eller möjligen slå till och måla en vägg därhemma.

På jobbfronten är det just nu kyrkans tidning Kyrkfönstret, Landstingstidningen, SkogsAktuellt och O-ringens tidning som jag producerar material till. Sen följer lite andra typer av informationsjobb med hemsidor, projektrapporter med mera. Så, kort sammanfattat – livet rullar på och ljuset är tillbaka:-)