Jodå, tro´t eller ej, men det är jag det.
En frilansande skribent från Småland som startade eget som 23-åring, nyinflyttad i en liten by i Norrbottens inland.
Det känns fantastiskt roligt att ett litet tjänsteföretag inom media blir sett och framlyft som ett gott exempel. Som skribent hamnar man lätt i ett ingenmansland mellan företagare och ”dom där journalisterna”. Men ganska tidigt som nystartad ung frilansskribent kände jag mig på något vis mer hemma bland företagarna än i finkulturens salonger. Jag ville tänka marknadsföring, säljteknik, strategier och mål. Men det upplevdes lite fult. Att vara journalist är en livsstil, ett kall, en plikt. Usch och fy för att sätta ett pris på sig själv. Jag fick också höra ”det kommer aldrig att gå”, ”eget företag kan du inte leva på”.
Men nu, 17 år senare kan jag konstatera att det gick. Genom idogt arbete, flexibilitet, att göra mig ett namn och få nöjda uppdragsgivare har jag hållit mig kvar och överlevt i branschen. Någonting måste jag uppenbarligen ha gjort rätt.
Det är jag stolt över, och idag törs jag också säga att jag är det, även om det också kanske är lite fult. Jag har gjort det bra! Och det finns så många fler småföretagare, med betydligt slitsammare jobb, som har jobbat på i det tysta betydligt längre än jag, som behöver lyftas.
Denna tjusiga pokal delar jag därför med alla er, och hoppas att ni också ska få känna det stöd och den glädje som delades av så många från när och fjärran när jag prisades.
Min bordsgranne på näringslivsgalan där priset delades ut liknade pokalen vid Saurons torn i Sagan om de två tornen. Och, jaa, vad man än ser i Heta hyttans glaskonstverk ”Segraren” så ger det power. Och den powern ska jag förvalta väl. Stort tack!