Författararkiv: annab

Frilansliv ur en backspegels perspektiv

Publicerat av
Svara

Backa! Stopp! Framåt! Framåt! STOOOOOOPP! Bakåt…Termometern visar -28. I backspegeln ser jag min sambo svinga yxan mot fastfrusna bromsar på släpvagnen. På denna släpvagn, som jag beordras köra fram och tillbaka denna strålande dag, ligger ett älgkadaver.

Ja så kan en frilansares liv se ut en vanlig onsdag då hon trodde att hon skulle sitta hemma i godan ro och skriva texter och vara förste eldvakt för att hålla huset varmt. Men nä, det blev stormössa och skoterkängor på. Men tack och lov har älgeländet lämnat gården nu och förts till den sista vilan där den ska bli örn-mat. Sambons företag hide & see matar örnar som gäster kommer och får fota från ett varmt gömsle. Tilläggas bör kanske också att det är en helt lagligt omhändertagen trafikdödad älg det handlar om och att alla tillstånd att mata örnar med denna är i sin ordning. Trafikdödade renar får däremot inte komma dit, ty de räknas som tamboskap, trots att de strövar fritt i skogen precis som denna älg. Men det var en liten parentes om hur våra lagar och regler kan se ut.

Och fast jag själv mest och helst bara matar talgoxar och domherrar så smyger sambons företag sig in i mitt liv också, inte bara när det ska backas frusna släp med döda älgar på. Nej, jag har målat gömslen och transportvagnar, skrivit ansökningar och skurat kök inför regelmässigt besök av miljö- och hälsovårdspersonal som skulle se vårt tillredningskök, som alltså är vårt eget privata.

Men besöket gick fint och under hide & sees flagg får jag nu möjlighet att komponera utflyktsmenyer och maträtter för skog och mark. Så våra nära och kära får stå ut med att agera lite testpanel. I dag till lunch hade jag en företagsbekant på besök. Hon äter inte gluten och socker. Perfekt tänkte jag. Det blev en värmande laxsoppa redd på maizena. Och till efterrätt en osötad fruktsallad gratinerad i ugn med smör och kanel, en rätt som lätt kan omvandlas till foliepaket på elden.

Ja, sånt rör sig i denna frilansares lilla huvud en dag som denna. Men, nu ska jag återgå till ordningen, landstings- och kommuntexter och för stunden inte tänka på döda älgar eller mat som kan grillas.

Over and out.

Kylan tränger sig på

Publicerat av
Svara

I dessa tider tränger sig kylan på i dubbel bemärkelse. Främlingsfientliga går framåt och får makt i det partipolitiska spelet. Nyval. Hårda ord och vägran till samarbete. Om allt detta kan man tycka mycket och känna sig nedslagen och bedrövad över det samhälle vi lever i och vilka vindar som tillåts blåsa här.

Oavsett vad det gäller har vi alltid ett val. Blåser det kallt utanför knuten, som idag när det visar -14 och blåser västligt, då bär man in ved, ger moteld och håller kylan undan. Den finns där och kan inte stoppas helt, men den kan hållas stången. Jag gör det jag kan, och jag vet att det kommer en dag då det blir varmare igen. Jag hoppas att fler gör det och skyndar på att hålla det varmt både här inne och där ute.

Julen är en sådan tid då dessa metaforer kanske blir ännu tydligare. Det är mörkt och kallt och vi tänder ljus som värmer. Vem öppnar du din dörr för och delar din värme med? Vem öppnar du inte för?

Min man och jag har som tradition att ingen som vi känner ska behöva sitta ensamma under julen om de inte vill. Här är det svängdörrar och drop in som gäller. Opretentiöst, inga bestämda tider och inget storslaget. Det finns värme, fika, en öppen dörr och välkomnande känsla. Ibland behövs inte mer för att hålla kylan borta. God Jul och ett gott nytt 2015 med hopp om mera värme.

 

Denna dagen ett liv

Publicerat av
Svara

Som frilans har jag det stora nöjet att få kasta mig mellan vitt skilda ämnen. Just idag har begreppet ställtid inte existerat. Telefonen och eposten ha gått varm om allt från miljöteknikutveckling, massa- och gruvindustri till landsbygdspolitik och palliativ vård i livets slutskede. Däremellan ett besök tillsammans med skogsstyrelsen och en turistföretagare inom handikappanpassad naturturism på bygdens nya thaimatservering till tonerna av thailändsk musik.

Detta samtidigt som mina barn leker på skolgården mittemot företagshotellet där jag har mitt kontor. Mellan björkarna skymtar Lule älv som vi har haft en sån enorm glädje av i sommar då vi bara kunnat cruisa mellan strandhuggen några minuter hemifrån. När jag stängt kontoret för dagen byter jag stol till Haradsrevyn och går återigen över gatan till skolan, där 13 dansande barn och ungdomar från Haradsrevyns kulturskola ska träna inför Kulturnatta i Boden på torsdag.

Som sagt, denna dagen – ett liv. Långtråkigt har jag då inte! Trevlig höst på er där ute.

Liten värld, stora möjligheter

Publicerat av
Svara

Pratade just med Västervik i en telefonintervju å tjänstens vägnar. Samtalsämnet var transportband och tubulatorer, tillverkade av ett företag i Ö-vik och Arbro, monterade i Västervik, och så sitter jag här utanför Boden och skriver om detta, på uppdrag av en mediabyrå i Vimmerby. Större än så är inte världen, eller Sverige.

Och även om samtalet främst kretsade kring tekniska frågor fick den härliga västerviksdialekten mig att drömma mig tillbaka till Händelöps klippbad, härliga sommarminnen, visfestivaler och den otroligt frodigt blommande trädgård vi hade under våra år i Piperskärr utanför Västervik. Jag ser de gulnade bilderna från barndomens fotoalbum framför mig, där jag står med min dockvagn och pippilotter under paradisträdets rosa blomprakt. Där tog jag mina första steg, hade mitt första födelsedagskalas och mitt första luciafirande.

Vem hade kunnat ana då, att jag dryga 35 år senare, skulle sitta här i den norrbottniska byn Svartlå och skriva – om transportbanden på Västerviks Miljö & Energi AB.

Årets Landsbygdsföretagare i Bodens kommun

Publicerat av
Svara

Jodå, tro´t eller ej, men det är jag det.

En frilansande skribent från Småland som startade eget som 23-åring, nyinflyttad i en liten by i Norrbottens inland.

Det känns fantastiskt roligt att ett litet tjänsteföretag inom media blir sett och framlyft som ett gott exempel. Som skribent hamnar man lätt i ett ingenmansland mellan företagare och ”dom där journalisterna”. Men ganska tidigt som nystartad ung frilansskribent kände jag mig på något vis mer hemma bland företagarna än i finkulturens salonger. Jag ville tänka marknadsföring, säljteknik, strategier och mål. Men det upplevdes lite fult. Att vara journalist är en livsstil, ett kall, en plikt. Usch och fy för att sätta ett pris på sig själv. Jag fick också höra ”det kommer aldrig att gå”, ”eget företag kan du inte leva på”.

Men nu, 17 år senare kan jag konstatera att det gick. Genom idogt arbete, flexibilitet, att göra mig ett namn och få nöjda uppdragsgivare har jag hållit mig kvar och överlevt i branschen. Någonting måste jag uppenbarligen ha gjort rätt.

Det är jag stolt över, och idag törs jag också säga att jag är det, även om det också kanske är lite fult. Jag har gjort det bra! Och det finns så många fler småföretagare, med betydligt slitsammare jobb, som har jobbat på i det tysta betydligt längre än jag, som behöver lyftas.

Denna tjusiga pokal delar jag därför med alla er, och hoppas att ni också ska få känna det stöd och den glädje som delades av så många från när och fjärran när jag prisades.

Min bordsgranne på näringslivsgalan där priset delades ut liknade pokalen vid Saurons torn i Sagan om de två tornen. Och, jaa, vad man än ser i Heta hyttans glaskonstverk ”Segraren” så ger det power. Och den powern ska jag förvalta väl. Stort tack!

 

God Jul önskar Nordskribenten

Publicerat av
Svara

Efter ett innehållsrikt och spännande år vill jag nu önska er alla en riktigt god jul och ett gott nytt 2014.

Julen firas enligt drop-in-traditionen som vi har hos oss. Ingen vi känner ska behöva sitta ensamma i jul om de inte själva vill det. Det känns viktigare än att allt ska vara perfekt och i rätt tid. Umgås, öppna sin dörr, äta gott och ha trevligt, det är jul för mig.

Så, har ni vägarna förbi Nedre Svartlå 29, styr ner för backen till oss så får ni glögg, fika eller bara en kopp kaffe och lite julprat.

Kram Anna

 

 

Lucköppning

Publicerat av
Svara

Nu ska det bli på riktigt! I mitt huvud finns en mängd historier och idéer som jag länge har tänkt borde kunna bli mer än en tanke. Häromdagen fick jag i min hand Mikael Niemis bok Fallvatten. ”Öppna den!” uppmanade personen som jag fick den av. Jag öppnar, och där står det:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Budskapet träffade mig rakt i hjärtat. Vad väntar jag på? Men lite läskigt är det ju och Jante sitter såklart där och knackar mig på axeln. Vem är jag att tro att jag ska kunna skriva som Niemi, Läckberg eller Marklund? Men nää, fel, tänk om, jag ska inte skriva som dom. Jag ska skriva som jag, som Anna. Jag är otroligt glad och tacksam att jag har uppdrag och trogna återkommande uppdragsgivare och att jag har hållit mig rullande med mitt skrivande ända sen jag startade eget som 23-åring 1996. Men tanken på att även skriva det jag vill, bara jag, mina ord och mina fantasier, känns otroligt lockande och inspirerande. Har man en skrivande ådra behöver man nog den ventilen, och nu ska jag öppna den, min dammlucka där det samlats massor som vill ut.

Tack Mikael Niemi och tack Mikael Suorra som såg till att jag fick denna puff.

Dessutom är Niemis bok Fallvatten riktigt läsvärd och skänker en och annan  tankeställare över vilka krafter vi har här i vår älvdal, vilka krafter vi själva besitter och vad man skulle göra, ångra eller rädda om dammen brister.

 

No inclusive

Publicerat av
Svara

Som inbiten gammal backpacker var jag något avvaktande inställd till att tillsammans med sambon och våra två barn checka in på ett femstjärnigt allinclusivehotell på Rhodos. Första utlandsresan sen barnen föddes. Men, jag erkänner villigt, det gick snabbt att bli fullfjädrad allinclusiveresenär. Vi hann knappt över tröskeln till hotellet så tog personalen kommandot, tog väskorna ur ena handen på en och satte en cocktail i den andra. Innan vi visste ordet av hade vi visats in till första lunchen som fullständigt fick oss att storkna. Så sjukt mycket mat! Och tre långbord med efterrätter!

Förutom det faktum att vi alla hade väldigt roligt, varmt och skönt och fick vara friska hela gänget, och hade turen att hamna på ett fantastiskt bra hotell, så var nog den stora behållningen att slippa tänka. Inga tankar på vad som ska handlas, plockas ur frysen, lagas till middag. Inte ens bädda upp sängen och puffa till kuddarna på kvällen behövde vi göra, det kom de snälla städerskorna och gjorde medan vi var på kvällsunderhållning.

Ja, man rycks med. Men samtidigt reflekterar man över det faktum vilket frosseri det är. Där går man och väljer och vrakar mellan sjuttielva maträtter och lika många efterrätter. Äter sig övermätt. Hämtar vin ur en tappkran på väggen. Barnen får äta hur mycket gratis glass dom vill. Och grekerna, dom arbetar och sliter i 12-timmarspass för att serva och mätta oss blekfeta nordbor. Engelsmän och tyskar också för all del. Mitt i allt detta blir man nästan äcklad. Vad är det vi håller på med?

Ja, Grekland behöver turismen för att få sitt land på fötter. Och ja, det är ofantligt bekvämt att bara ha mattider och inget annat att hålla ordning på under en hel vecka.

Men som en typisk svensk måste jag ändå konstatera att lagom är bäst. Efter ett par dagars frossande planar det liksom ut. Att kunna välja ingredienser och få sin egen pasta tillagad medan man småpratar med kocken var lyxigt nog. Eller att se deras extra omtanke – när vår 5-åring som vill ha vändstekta ägg kom till ”äggmannen” i restaurangen hade han både uppmärksamhet och minne att direkt se till att ett av alla 32 ägg som han hade framför sig på stekbordet blev vändstekt åt just vår lille 5-åring.

Så, det jag tar med mig från denna resa, förutom några extra kilon och en sönderbränd sambo, är nog ändå fascinationen över hur dessa hårt arbetande människor lyckas hålla entusiasm och serviceanda uppe, trots att alla redan har betalat för det de levererar. Tänk om vi alla här i Sverige hade den inställningen. Att ge den där lilla extra omtanken fast man i stunden inte har någon direkt vinning av det, mer än att man gläder en annan människa.

Sammanfattningsvis erkänner jag att jag mådde gott av en veckas allinclusive, men att jag i vardagen ändå är förträffligt nöjd med no inclusive och att få aktivera min hjärna igen:-).

 

Höstfunderingar

Publicerat av
Svara

Den internationella länkbeskrivningen ”hostfunderingar” leder tankarna till något helt annat än de sprakande höstfärger och ”åter-på-kontoret-tema” som jag hade i tankarna. Någon höst-hosta har vi tack och lov inte fått än. Frisk som en nötkärna är jag däremot tillbaka i jobbet efter en lång och brokig sommar.  Sol, vind, vatten, besök av familj och vänner och självaste tomten, djurpark, båtliv och strandliv har kantat vår sommar.

Men med den höga klara luften kom skol- och jobbstart. Och som vanligt känns det ganska skönt att återgå till ordningen, även om jag kan sakna de där dagarna då man kunde kliva upp och tänka ”undrar vad vi ska hitta på idag”.

Sammanfattningsvis säger jag välkommen höst, vik hädan hosta och må höstsolen värma er alla!

Vi gjorde det!

Publicerat av
Svara

”Det är litt tuff å gå på tur med en sån gåmmal bubbla” sa en norrman med ett snett leende i norska Honningsvåg ett par mil från Nordkap. Kanske sa han det alla tänkte då vi, en finska och en småländska, kom puttrande i vår lilla turkosa bubbla anno 1972.

Men som dom tuffa brudar vi är så gjorde vi det! Vi körde 110 mil, enkel väg, från Korsträsk och Boden till Nordkap. Totalt 200 mil blev det tillsammans i bilen innan jag tog bussen till Rovaniemi där familjen mötte upp hos tomten, och min medresenärska Päivi fick upp sin familj till sitt sommarställe i Nordfinland.

Och det gick så bra! Bubblan satte sig lite i respekt med att hosta till lite då och då i slutet av första dagsetappen som gick till skidorten Levi. Med andan i halsen körde vi försiktigt vidare norrut dag 2, det kom en hostning då och då och det var inte riktigt tryck i ”bettan”.

Men som en skänk från ovan fanns plötsligt den tyske, i trakten vida kände, bilmekanikern Hervik, i den lilla finska byn Kaamanen där vi skulle övernatta andra natten. Alltså, hur är oddsen?

Medan vi stod där och betraktade hur han sammanbitet genomförde sin handpåläggning på pärlan kom en annan kund, som till min glädje kunde norska. Man blev annars lätt lite off när alla språkade finska  med min medresenär. Medan denne norsktalande men finske fiskare från grannbyn väntade på att Herr Hervik skulle ta sig an hans problem fick jag en 7 veckors säljaktsresa presenterad för mig via hans digitalkamera. Isbjörn och späckhuggare fanns där också. Hervik avfärdade honom så småningom och fortsatte koncentrerat med en totalgenomgång av smått och gott i bubblan. En timme och lite  skoltyska senare, och med min förlösande kommetar ”Volkswagen – das Auto”, sken han snart med hela ansiktet, förklarade att han älskar denna sortens bilar och var så glad att få hjälpa oss att han inte ens ville ha betalt! Där snackar vi service. Jag ville köpa honom en blomma, men Päivi tyckte att nä, frun kan misstycka, så det gjorde vi inte, han fick en slant, mot sin vilja. Och en stjärna i himlen, för bilen gick som ett spjut hela resan efter hans bildoktorerande.

Hela resan var en upplevelse som sent ska glömmas. Med lite fantasi och dramaturgisk ådra kan det bli en bok, som kan bli en film. En norrländsk Thelma & Louise. Det kan också bli ett återkommande evenemang för kvinnliga företagare, eller en karavan av retrobilar som puttrar ostressat upp mot Nordkap varje sommar veckan före midsommarafton. Med direktnummer till Hervik.

Eller bara ett väldigt roligt minne. Nu ska vi landa, återgå till verkligheten och fira vanlig hederlig svensk sommar först. Men Päivi är på hugget. Dagen efter hemkomst kom sms:et ”Ska vi boka in den här veckan nästa år också? Vart???”

Med det önskar jag er trevlig sommar. Jag är åter i tjänst den 12 augusti.

/Anna

We did it!